Hur var det nu egentligen med:

Att säga nej.

Hela vårt liv kantas av beslut, i vår närmiljö och i vårt inre, stora beslut och små beslut. Detta är ett faktum, precis som det att vissa val är svårare än andra. De val jag tror har störst betydelse för oss själva är de val som rör de i vår närhet. Att säga ja är fördömligt får vi ofta höra, medan att neka någon, säga nej, är mindre önskvärt. Och ja, jag kan hålla med. I mötet med våra människor skall vi alla sträva efter att säga ja och genom att säga ja; se och bekräfta.

Men, att få en möjlighet att säga ja, innefattar också en möjlighet att säga nej. Och ibland måste vi säga nej. Inte bara för dem i vår närhets skull men också för oss själva. I det att vi ser och bekräftar andra glömmer vi ofta oss själva. Vi själva måste också känna oss sedda, få öppna oss och blotta vårt innersta och få vara trygga i det.

Det finns människor vi stöter på i livet som kämpar. Kämpar med livet, sig själva och allt det omkring. Som medmänniskor bör vi såklart sträva efter att hitta det goda och hjälpa dessa personer med den styrka vi själva besitter. Genom att hjälpa andra hjälper vi också oss själva. I detta finns en stor lycka. Men det finns också de vi inte förmår hjälpa, dem vi inte kan hjälpa in i ljuset eftersom allt de ser är mörker. Och hur ska vi våga säga nej till de människor vi inte kan hjälpa?

Att säga nej är ibland det nödvändiga för att vi skall kunna se och bekräfta oss själva. För att inte vi ska bli svikna, ledsna och trötta i själen. Att våga inse det faktum att vi inte kan hantera något är inte svaghet. Det är styrka, sann styrka. För det innebär att vi också blottar vår sårbarhet, Och vår sårbarhet är något otroligt vackert, det är vårt innersta.

Till sist vill jag skicka med er en bön.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.