Hur var det nu egentligen med:

Att säga nej.

Hela vårt liv kantas av beslut, i vår närmiljö och i vårt inre, stora beslut och små beslut. Detta är ett faktum, precis som det att vissa val är svårare än andra. De val jag tror har störst betydelse för oss själva är de val som rör de i vår närhet. Att säga ja är fördömligt får vi ofta höra, medan att neka någon, säga nej, är mindre önskvärt. Och ja, jag kan hålla med. I mötet med våra människor skall vi alla sträva efter att säga ja och genom att säga ja; se och bekräfta.

Men, att få en möjlighet att säga ja, innefattar också en möjlighet att säga nej. Och ibland måste vi säga nej. Inte bara för dem i vår närhets skull men också för oss själva. I det att vi ser och bekräftar andra glömmer vi ofta oss själva. Vi själva måste också känna oss sedda, få öppna oss och blotta vårt innersta och få vara trygga i det.

Det finns människor vi stöter på i livet som kämpar. Kämpar med livet, sig själva och allt det omkring. Som medmänniskor bör vi såklart sträva efter att hitta det goda och hjälpa dessa personer med den styrka vi själva besitter. Genom att hjälpa andra hjälper vi också oss själva. I detta finns en stor lycka. Men det finns också de vi inte förmår hjälpa, dem vi inte kan hjälpa in i ljuset eftersom allt de ser är mörker. Och hur ska vi våga säga nej till de människor vi inte kan hjälpa?

Att säga nej är ibland det nödvändiga för att vi skall kunna se och bekräfta oss själva. För att inte vi ska bli svikna, ledsna och trötta i själen. Att våga inse det faktum att vi inte kan hantera något är inte svaghet. Det är styrka, sann styrka. För det innebär att vi också blottar vår sårbarhet, Och vår sårbarhet är något otroligt vackert, det är vårt innersta.

Till sist vill jag skicka med er en bön.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Hur var det nu egentligen med:

Avstånd

Vi kan stå så nära varandra att vi känner värmen från våra kroppar. Vi kan stå så nära att hjärtslagen från våra bröst ekar som trummor i djupen. Vi kan röra vid varandra och känna våra kroppar darra under våra fingertoppar. Vi kan se varandra i ögonen och skåda varandras själar.

Trots detta är min kropp kall, trots detta är det tyst. Min kropp darrar inte längre och mina fingrar känner ingen hud. Trots detta, är den enda själ jag ser min egen i en immig spegel.

Vi föddes med ett avstånd mellan oss du och jag. Ett avstånd som vi aldrig kommer kunna överbrygga med kyssar, med ord, med tankar. Vi kan bygga våra broar, våra överfarter, våra länkar. Men ett skalv genom våra liv, genom vår själ är nog för att vi inte skall våga ta steget och bygga dem på nytt.

Men vi är modiga tillsammans du och jag. I dig finner jag min styrka, likväl som du finner den i mig. När du faller tar jag emot dig. När jag faller hoppas jag att du står kvar. När jag är famlar blind inför dig, öppna mina ögon. Så skall jag, när du blundar och famlar i mörkret, lysa upp din tillvaro.

Låt mig få känna värmen från din kropp. Låt mig få stå nära dig och känna dina hjärtslag eka i rummet. Jag vill röra dig och känna din kropp darra under mina fingertoppar. Jag vill skåda din själ i dina vackra ögon.

Vem är du? Vem är jag? Frågor vi alla grubblar på och där svaret endast finns gömt djupt i våra hjärtan. Vi har bara hoppet du och jag. Hoppet att vi en dag kommer stå inför våra liv och se varandra i ögonen. Utan behovet av broar, överfarter och länkar. Att vi kommer stå öga mot öga och vara helt utan avstånd ifrån varandra.

Vem du än är som läser, glöm inte; du är älskad.

Kärleken är för oss otroligt viktig. Och välsignade är vi i att vi inte behöver begränsa oss i vår kärlek till andra. Jag älskar många människor. Ett liv utan det skulle inte vara ett liv värt att leva. Men trots detta sätter vi upp hinder i våra huvuden. Hinder som sociala konventioner, traditioner och fördomar. Vilka endast fyller syftet att förminska oss inför varandra.

För är inte Guds kärlek obegränsad? Och skall vi inte sträva efter att älska såsom han älskar? Obehindrat av våra mänskliga brister och synder kan vi uträtta storverk som människor. Att rädda världen börjar i dig själv och sedan i din medmänniska. Ecce Homo. Se människan, älska människan så som du älskar dig själv och bli fri genom det! Fyll inte livet med lögner, fyll livet med det som betyder något. Våga känna alla känslor och lev ett liv i kärlek. Älska därför att du själv är älskad.

<><

Hur var det nu egentligen med:

Att nå ända fram.

Ibland känns det hopplöst. Alla människor har någon gång känt den övermäktiga känsla som skriker ut att ”det går inte! Ge upp!”. Många gånger ger vi också efter och backar tillbaka. Jag kan inte låta bli att tänka att detta är ett misstag. Inte när det handlar om att lyckas springa sträckan på under en viss tid, eller lyfta si och så mycket på gymmet. Sådant är världsligt och om det än är kopplat till vår självbild så finns det en annan sida av myntet. Det är när vår känsla av uppgivenhet och till viss del även besvikelse kopplas till en annan människa.

Runt omkring dig, mig och alla andra finns människor som på ett eller annat sätt inte är hela. Detta är ett faktum, ett faktum som vi ibland inte vågar ta i. Inte ens när vi själva står där med våra egna brister och sjukdomar och ser på oss själva vågar vi erkänna våra brister. Detta är kanske en av vår tids största synder, att vi blivit så upptagna med omvärlden och det materiella att vi glömt hur vår själ får näring och hur vi pusslar oss samman. Vad är essensen i att vara människa?

Idag känner jag hopplöshet inför det faktum att jag, en liten människa, inte kan nå fram till de människor i min närhet som jag vet, eller snarare tror, behöver det. Jag vill kunna säga de orden som gör skillnad i en persons liv. De ord som faktiskt tröstar och gör att min vän slänger av sig de kedjor och lås som tynger; och genom detta också blir fri. I mitt inre skriker min själ ut ett förtvivlat ”det går inte!” och jag blir arg. Arg för att jag inte verkar nå fram, arg för att jag är en liten människa som inte kan ge mer än det jag är, mer än det jag har.

Till viss del handlar det nog om bekräftelse, jag inser detta allt eftersom mina tankar går vidare. Men jag måste tillslut landa i att nåden, räddningen och välbefinnandet finns för alla människor bara de själva vågar öppna upp sig. Låta känslorna strömma fram och skölja över en och våga möta dem som den sköra människa man är. Vi är bräckliga lerkärl i vilka otroligt vackra skatter är placerade.

Bandet Hurts sjunger i en av deras vackraste låtar:

There's something in the water

I do not feel safe

It always feels like torture

To be this close

I wish that I was stronger

I'd separate the waves

Not just let the water

Take me away

Jag kan inte låta bli att tänka på vattnet som en synonym för allt det som är jobbigt. Allt det som vi inte vill veta av, våra brister, våra sjukdomar. Rädslan över att drunkna och tappa andan. En rädsla som skulle vara befogad om vi var ensamma. Men vi är aldrig ensamma, vi må sitta ensam i ett rum men det finns alltid någon, något, nära. Närmare än vad man ibland kan tro.

<><