Hur var det nu egentligen med:

Att nå ända fram.

Ibland känns det hopplöst. Alla människor har någon gång känt den övermäktiga känsla som skriker ut att ”det går inte! Ge upp!”. Många gånger ger vi också efter och backar tillbaka. Jag kan inte låta bli att tänka att detta är ett misstag. Inte när det handlar om att lyckas springa sträckan på under en viss tid, eller lyfta si och så mycket på gymmet. Sådant är världsligt och om det än är kopplat till vår självbild så finns det en annan sida av myntet. Det är när vår känsla av uppgivenhet och till viss del även besvikelse kopplas till en annan människa.

Runt omkring dig, mig och alla andra finns människor som på ett eller annat sätt inte är hela. Detta är ett faktum, ett faktum som vi ibland inte vågar ta i. Inte ens när vi själva står där med våra egna brister och sjukdomar och ser på oss själva vågar vi erkänna våra brister. Detta är kanske en av vår tids största synder, att vi blivit så upptagna med omvärlden och det materiella att vi glömt hur vår själ får näring och hur vi pusslar oss samman. Vad är essensen i att vara människa?

Idag känner jag hopplöshet inför det faktum att jag, en liten människa, inte kan nå fram till de människor i min närhet som jag vet, eller snarare tror, behöver det. Jag vill kunna säga de orden som gör skillnad i en persons liv. De ord som faktiskt tröstar och gör att min vän slänger av sig de kedjor och lås som tynger; och genom detta också blir fri. I mitt inre skriker min själ ut ett förtvivlat ”det går inte!” och jag blir arg. Arg för att jag inte verkar nå fram, arg för att jag är en liten människa som inte kan ge mer än det jag är, mer än det jag har.

Till viss del handlar det nog om bekräftelse, jag inser detta allt eftersom mina tankar går vidare. Men jag måste tillslut landa i att nåden, räddningen och välbefinnandet finns för alla människor bara de själva vågar öppna upp sig. Låta känslorna strömma fram och skölja över en och våga möta dem som den sköra människa man är. Vi är bräckliga lerkärl i vilka otroligt vackra skatter är placerade.

Bandet Hurts sjunger i en av deras vackraste låtar:

There's something in the water

I do not feel safe

It always feels like torture

To be this close

I wish that I was stronger

I'd separate the waves

Not just let the water

Take me away

Jag kan inte låta bli att tänka på vattnet som en synonym för allt det som är jobbigt. Allt det som vi inte vill veta av, våra brister, våra sjukdomar. Rädslan över att drunkna och tappa andan. En rädsla som skulle vara befogad om vi var ensamma. Men vi är aldrig ensamma, vi må sitta ensam i ett rum men det finns alltid någon, något, nära. Närmare än vad man ibland kan tro.

<><